måndag 9 oktober 2017

Recension: Revolution Saints - "Light in the dark"



"Tre män och en baby" är en gammal skön feelgood rulle från 80 talet om tre inbitna ungkarlar som plötsligt får dela på föräldraskapet om en liten flicka. 2015 samlar producenten och låtskrivaren Allesandro Del Vecchio ihop ett dream team bestående av de tre distingerade herrarna Jack Blades (Night Ranger, Damn Yankees), Deen Castronovo (Journey, Bad English) och Doug Aldrich (Whitesnake, Dio) för att tillverka en gemensam baby.

När vi nu skriver 2017 i almanackan är det dags för ett syskon till Revolution Saints självbetitlade debut. Att blanda tre så legendariska mästarmusiker är ju som bekant inte alltid ett vattentätt framgångsrecept. Jag tillhör dem som tycker att första skivan blev sådär, så frågan är hur det låter denna gången.

Det börjar riktigt bra med titelspåret "Light in the dark". Bra energi, sköna melodier och, som alltid, fantastisk sång av Deen Castronovo. Dessa tre herrar, som alltid levererar högsta musikaliska kvalitet på sina instrument, är som bekant också grymma sångare, och då särskilt Deen.

"Freedom" är desto mörkare och tyngre. Ett stämningsfullt och kontemplativt spår som så småningom växer till ett crescendo. Grym sololeverans av Aldrich. Introt i "Ride on" påminner om "highway Star" och "Born to be wild". Det övergår sedan i dubbeltramp, högoktanigt ös och vindsnabba gitarräkor.

Därefter är det trosfuktartajm i sockersöta "I would'nt change a thing". Här är Deen Castronovos röst nästan kusligt lik Steve Perry. Men där Journey ofta klarar att balansera på gränsen mellan sirapslen romantik och pekoral blir det här istället platt fall. Detta är på tok för tråkigt och känns alldeles för mycket blek karbonkopia.

"Don't surrender" riffar som Whitesnake under sent 80 tal med konventionell Och halvtrist refräng. "Take you down" är det spår som låter mest Night Ranger i mina öron. Ballad no 2, "Can't run away from love", inleds precis som "I would'nt change a thing" med piano, fast denna gång i tretakt. Den är också sämre, tråkigare och tämligen meningslös.

Ibland är det lustigt med associationer i ens undermedvetna, "Running on the edge" är nämligen inte alls lik Totos "Africa" i varken sound eller stil. Dessutom är det en uptempolåt. Likaväl är refrängens sångmelodi nära besläktad.

"Another chance" låter som en hybrid mellan Bon Jovi och Journey och semiballaden "Falling apart" är karaktärsmässigt en ganska typisk 80 talsballad. Tack och lov är den inte alltför kletig, och har dessutom en hyfsad refräng.

Sammanfattningsvis känns denna platta något roligare (och kanske en smula mer varierad), än debuten. Om vi nästa gång slipper meningslösa ballader till förmån för mer hjärtliga sådana, och kanske också får några fler spår som låter lite mer samtida istället för att fastna i åttiotalet, så kan det bli hur bra som helst. Nu är skivan dock såpass slipad att betyget ändå landar snäppet över godkänt.

Betyg: 6/10

Bästa spår: "Light in the dark"
("Light in the dark" släpps på fredag via Frontiers)

1. Light In The Dark
2. Freedom
3. Ride On
4. I Wouldn’t Change A Thing
5. Don’s Surrender
6. Take You Down
7. The Storm Inside
8. Can’t Run Away From Love
9. Running On The Edge
10. Another Chance
11. Falling Apart

Peter "Amber St. Pete" Johansson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar